Study time
Ljusen är tända och favoritkoppen är fylld av mitt favoritte. Dags att plugga lite! Längtar redan till kaffe- och chokladpausen.
Home, let me come home
Lugnet, naturen, människorna.. Jag skulle kunna rabbla upp hur många anledningar som helst till varför jag hellre bor på landet än inne i stan. Alla människor är olika, det är väl inte så konstigt? Ändå så verkar alla koppla ihop det här med att bo på landet eller i stan med ålder. T ex att man flyttar ut på landet när man vill skaffa familj, eller när man har lessnat på att bo i stan. Som är stadslivet är något som är ett måste, innan man "tar sig vidare".
Jag har själv varit där, planerat att först flytta in till stan och sedan flytta ut när jag blir äldre. Detta gjorde det jobbigt när jag var i valet och kvalet om jag skulle flytta ut till Johannes eller inte. Min plan skulle sabbas då.
Nu känner jag bara spontant, vilket löjligt snack det där med plan. Istället för att sätta upp mål för vart man ska bo, så kan man istället sätta upp mål för hur man ska leva. Att leva lyckligt är min plan och lycka för mig är att vakna upp i ett hus där jag bor och ha naturen utanför dörren.
På senare tid har jag känt att människor ser ner lite på oss som väljer att bo på landet, särskilt vi som är ifrån landet från början. Men vi accepterar ju att folk vill bo i stan, varför kan inte vi då få bo här om vi vill? Den största anledningen till varför jag trivs så bra på landet är att jag kan välja själv om jag vill ha lugn eller fart. Efter en hektisk dag på stan så är det underbart att komma hem, bort från all hets.
Jag älskar landet, men jag älskar också att resa och se världen. Men i slutet av dagen så vill jag bara komma hem, till lugnet.
Jag har själv varit där, planerat att först flytta in till stan och sedan flytta ut när jag blir äldre. Detta gjorde det jobbigt när jag var i valet och kvalet om jag skulle flytta ut till Johannes eller inte. Min plan skulle sabbas då.
Nu känner jag bara spontant, vilket löjligt snack det där med plan. Istället för att sätta upp mål för vart man ska bo, så kan man istället sätta upp mål för hur man ska leva. Att leva lyckligt är min plan och lycka för mig är att vakna upp i ett hus där jag bor och ha naturen utanför dörren.
På senare tid har jag känt att människor ser ner lite på oss som väljer att bo på landet, särskilt vi som är ifrån landet från början. Men vi accepterar ju att folk vill bo i stan, varför kan inte vi då få bo här om vi vill? Den största anledningen till varför jag trivs så bra på landet är att jag kan välja själv om jag vill ha lugn eller fart. Efter en hektisk dag på stan så är det underbart att komma hem, bort från all hets.
Jag älskar landet, men jag älskar också att resa och se världen. Men i slutet av dagen så vill jag bara komma hem, till lugnet.
"Status: Fan vad mitt liv suger just nu.."
Hej folket.
Long time, no see. Men livet tar tid, det är svårt att hinna med sig själv emellanåt. Mitt "skriva-av-mig-behov" har dock kommit tillbaka, som det alltid brukar göra.
Just nu är jag inne i en liten krisperiod, det krisar lite här och där. Eller kris vet jag inte, men det mesta känns jobbigt bara. Trögt liksom. Yes, livet går inte alltid spikrakt uppåt och ibland får man kämpa lite med saker som vissa perioder bara flyter på.
När jag var inne på fb och instagram häromdagen så bara slog det mig, fan vad skönt det skulle vara om någon slängde upp en kommentar/status att "fan vad less jag känner mig, hur ska man orka med allt?!" eller något liknande. Allt är så puttinuttigt (känner mig själv träffad) och livet är så jävla kul hela tiden. Tydligen.
NEJ!!!! Det är inte det!!! När man själv är inne i en neråt-period så skulle det vara så skönt om så bara en la upp något som visade att man inte är ensam om att tycka att livet är lite kämpigt ibland.
Samtidigt så kommer man på sig själv med att tänka att "den personen vill bara ha uppmärksamhet..", "varför lägga upp något sådant på fb?!" när någon vanlig människa blottar sig med att något är jobbigt. Vilken jävla dubbelmoral man har. Hur ska man ha det egentligen?
Long time, no see. Men livet tar tid, det är svårt att hinna med sig själv emellanåt. Mitt "skriva-av-mig-behov" har dock kommit tillbaka, som det alltid brukar göra.
Just nu är jag inne i en liten krisperiod, det krisar lite här och där. Eller kris vet jag inte, men det mesta känns jobbigt bara. Trögt liksom. Yes, livet går inte alltid spikrakt uppåt och ibland får man kämpa lite med saker som vissa perioder bara flyter på.
När jag var inne på fb och instagram häromdagen så bara slog det mig, fan vad skönt det skulle vara om någon slängde upp en kommentar/status att "fan vad less jag känner mig, hur ska man orka med allt?!" eller något liknande. Allt är så puttinuttigt (känner mig själv träffad) och livet är så jävla kul hela tiden. Tydligen.
NEJ!!!! Det är inte det!!! När man själv är inne i en neråt-period så skulle det vara så skönt om så bara en la upp något som visade att man inte är ensam om att tycka att livet är lite kämpigt ibland.
Samtidigt så kommer man på sig själv med att tänka att "den personen vill bara ha uppmärksamhet..", "varför lägga upp något sådant på fb?!" när någon vanlig människa blottar sig med att något är jobbigt. Vilken jävla dubbelmoral man har. Hur ska man ha det egentligen?
